Norge med Trollstigen i juli 2003.
Tillsammans med Lena och Christer Abrahamsson.
som markerar läget.Resan startade med gott mod och toppenhumör, förden gick E4:an söderut till Ö-vik där vi svängde av på 335:an mot Sollefteå men jag höll på att förgås av kaffesug men Christer han bara gasade på.
Det finns en skaplig rastplats efter vägen som vi siktat in oss på men den låg längre bort än vad jag mindes.
Men det smakar alltid bättre när man fått vänta på något, däremot smakade inte pajen vi skulle äta gott, eller vi vet inte för den hade jag glömt hemma, tänk vad man kommer ihåg när man börjar skriva :-)
Vi fortsatte vidare och beslöt att titta till den Thailändska Paviljongen en bit utanför Bispgården men vi gick aldrig in utan köpte glass vid parkeringen.
Det började smådugga och på väg till Östersund fick vi aningen regn på oss.
Vidare mot Åre där det skulle handlas lite för middagen och vi, Jag och Christer fick en mindre chock när tjejerna kom ut med två fulla kassar. Vi åkte ju faktiskt hoj och inte husbil.
Det blev till att de fick hålla i varsin kasse i famnen med det som inte gick att stuva undan.
Vi körde lite drygt 3 mil till Lilla Åreskutan, en liten camping där vi hyrde en gemensam stuga för 500:-
Det blev middag och makaroner och köttbullar om jag inte minns fel, gott var det i alla fall och sen blev det en liten promenad runt området innan det blev kväll.
In på de norska vägarna med stopp i Oppdal där vi hittade ett bord vid slalombacken för fika eller om det var mat, minns inte.
En vaktmästare eller något gick i alla fall och klippte gräset där vi satt.
Sedan fortsatte vi till dagens mål Åndalsnes där vi på Campingen satte upp tälten som skulle stå i två nätter.
För vi skulle göra en rundtur med Trollstigen och Geiranger m.fl. ställen.
Vi fick sällskap av några andra campinggäster på kvällen.
Men vi hann i alla fall med den obligatoriska promenaden runt campingen för att se vad det fanns för andra hojåkare där, eller rent av någon bekant.
Men det blev ändå en tidig nattning.
En tidig start nästa morgon och resan gick Trollstigen och Geiranger.
Gudbrandsjuvet är ståtligt att skåda.
Det vanliga är ju att en bit efter Geiranger svänga vänster in på väg 15 till Otta men nu svängde vi höger mot Stryn.
Vägen är inte allt för gammal men vilka vedervärdiga tunnlar (3 st). Tur att jag fick en bil före mig för ingen belysning, mörkt blött och hemskt, det var bara till att köra efter bilens baklycktor.
Men vi kom fram där väg 15 ansluter till turistväg 258 men vi nöjde oss med att se på utsikten.
När vi står där hör vi däcktjut och en mörk Audi kommer sladdande uppför vägen och drar in på 258an för att försvinna, jag undrar om den va stulen eller bara någon ungdom som tyckte det va kul att sladda i kurvorna.
Vidare ned mot Stryn och västerut men nu körde Christer före och i mitt tycke gick det allt för fort men hängde ändå efter.
Under turen skulle vi behöva ta två färjor och Folkestad till Volda är en.
Efter byn Mogrenda kommer man fram till E39:an där vi svänge höger och norrut igen.
Efter den andra färjan kommer man till Spjelkavik där vi svängde vänster in på E136 mot Ålesund där vi bara tänkte kika runt lite, vilket vi gjorde.
Inget längre stopp utan åter på E136 och tillbaks mot Åndalsnes
Från Ålesund, längst ut på en parkering där vi stått till Åndalsnes Camping är det 12,3 mil (enligt Google Map) så det blev en ren transportsträcka men vi stannade ändå och fikade efter vägen, och klädde på oss lite mer för kvällen blev lite kyligare än värmen vi haft på dagen.
Men ack så myggigt.
Det hade varit en riktigt rolig dag om än lite jobbigt att köra när man är två och inte kan bestämma takten helt själv.
Åter på campingen lyste kvällssolen över bergen men under molnen på bergssidan så att man nästan kunde tro att det var något magiskt.
Så var det dags att vända åter hemmåt, vi skulle ta en för mig ny väg, E136:an förbi Trollväggen till Dombås där vi åker E6:an norrut en bit för att köra väg 29 till väg 3.
Trollväggen är mäktig men svårt att få grepp om allt då man inte har så mycket att jämföra med.
Från Wikipedia: Det är cirka 1700 meter i höjdskillnad från dalbotten upp till toppen av väggen, därav 1000 meter i princip lodrätt bergvägg som delvis lutar (upp till 50 meter) utåt.
Men när ett flygplan kom i dalgången under bergets topp fick man en aning om höjden.
Vi hittade en lugn skön plats vid en bäck där vi stannade och sträckte på benen.
I Dombås gjorde jag bort mig ordentligt då vi tankade men skulle fika direkt i närheten.
Då jag inte körde iväg direkt stog hojen i solen med påföljd att bensinen sprutade som en fontän upp ur locket.
När man väl tankar på resa fyller man ju ända upp och kör man direkt iväg är det inga problem för det behövs bara ett par km. så har nivån sjunkit i tanken.
Vi snirklade oss fram mot Sverige och i Härjedalen händer det man önskar, en bra bit frammåt står en mötande bil stilla och jag trodde det var en hund framför men när den ställer sig på bakbenen ser jag att det är en björn, om än liten men ändå en vild björnunge.
Vi vågar inte stanna då risken att mamman är i närheten och på MC är man ju inte direkt skyddad mot en arg björnmamma.
Vi kör nästan ända fram till Vemdalen där vi hyr en stuga på Vemdalens Camping, jag tror att den vi hyrde inte tillhörde campingen utan var en privat stuga i närheten men den var fin och skönt att sova i en säng.
På väg hem mellan Ånge (välkänd ort (bromskloss) för alla som beställt paket här uppe) och Sundsvall tappar vi bort varandra, jag körde först men Christer envisades med att köra långt efter mig och även om jag saktade ned kom han inte ifatt. Enligt mig hade vi bestämt att vi skulle tanka på en OK i Sundsvall men där stod vi och väntade ganska länge.
Ingen kom och vi blev oroliga att något hänt så vi åkte tillbaks nästan ända till Ånge där vi visste att vi sett varandra, under vägen stannade vi och frågade om de sett till dem eller om det hänt något. Inte gick det att ringa till deras mobil heller (visade sig att vi hade fått fel nummer) men tillbaks i Sundsvall ringer min mobil och då är de uppe vid Höga Kustenbron.
Han hade svängt Timmervägen vänster mot Birsta straxt innan OK där vi stod och väntade.
Lite småsura kör vi vår egen resa E4:an hemmåt och jag bestämmer mig för att i fortsättningen bara köra själv eller åtminstone göra upp ordentliga hållpunkter och se till att kommunikationen fungerar med den man samkör med.
